Vittnesbörd

Jag fick ett mail häromdagen från en gammal skolkamrat som blev ingenjör. Han tyckte att konfirmationen var en så tråkig upplevelse att han avsade sig all beröring med religionen. Så har han levat fram tills nu då han tydligen liksom jag fått tid att fundera över livet och dess uppkomst.

Han har på ett lysande sätt gjort en definition av Gud som samtidigt är en trosbekännelse och dessutom passat på att ge en känga åt dagens idolhysteri. 

Så här lyder mailet:

Vår Herre.

 För att någonting skall kunna göra anspråk på att

kallas Gud, måste det för det första vara ett medvetet

något. Det måste åtminstone kunna tänka tanken ”Jag är”.

 För det andra måste det vara minst lika stort som den rymden

astronomerna ser i sina instrument.

 För det tredje måste det ha full kontroll över allt som sker

inom det området.

 För det fjärde måste det vara en vänligt sinnad varelse.

 För det femte måste allt som finns inom det området

ingå som en del av varelsen, inget kan existera utanför.

 För det sjätte detta något heter INTE Zlatan Ibrahimovic.

Så småningom kom ytterligare en klurighet från denne man.

"Döden är den enda rättigheten som aldrig kan tas ifrån oss i detta livet".

Under en visit i USA fick vi av vår svärdotter höra en berättelse som berörde oss mycket, inte minst mot bakgrund av att duvan ofta symboliserar den heliga anden. Här är Stacys egna ord om hennes svårt cancersjuke pappas sista dagar i sitt hem i Texas.

”12 dagar innan min pappa gick bort stod jag och min mamma i köket när min pappa lugnt påpekade att det satt en vit duva ute på fontänen i trädgården. Min pappa visade sällan några känslor utåt men nu såg jag att han var djupt rörd. Några minuter senare drog sig pappa tillbaks till sitt sovrum. Duvan flyttade sig då till en position direkt utanför han sovrum. När han somnat kom den tillbaka till fönstret i köket där vi stod och satte sig på fönsterblecket alldeles intill oss. Den satt där stilla på några decimeters avstånd i cirka 15 minuter.

Nästa morgon såg vi duvan där i trädgården igen och den fanns där sen kontinuerligt i 10 dagar. Det kändes som om guds armar omslöt oss och tröstade oss inför det oundvikliga.

Dagen innan pappa dog var duvan försvunnen. Vi tittade hela dagen efter den men den var borta. Nästa dag var duvan tillbaka. Jag kan inte minnas om det var exakt vid dödsögonblicket men det spelar egentligen ingen roll. Gud visade sin närvaro. Vi kände oss älskade och visste att vi skulle bli omhändertagna även när pappa inte längre fanns.

Dagarna efter pappas död fanns duvan där i trädgården lite till och från och när vi återvände från begravningsceremonin satt den där nästan som för att säga, jag vakar över er.

I ett av min pappas sista ögonblick när han fortfarande kunde tala sa han att händelsen med den vita duvan var den största och viktigaste händelsen i hans liv! Gud har med detta visat mig sin kärlek och sitt medlidande.”

Tilläggas kan att någon vit duva aldrig varit synlig på den platsen vare sig före eller efter denna händelse.

2017-02-04

Vår kyrka ordnade en retreatdag. Jag hade hört talas om retreater men aldrig bevistat någon så jag beslöt att vara med för att testa konceptet. Vi blev tolv personer som skulle umgås i kyrkan under strikt tystnad från kl. 0900 till kl. 1500. Tanken var att vi skulle släppa allt som pockar på vår uppmärksamhet i det vardagliga livet. Låta denna dag bli ”Ett spa för själen”. Man skulle inte prestera något. Bara vara.

När vi gick in i tystnaden fick vi var sin bönelapp av pastorn. På den stod det.

• Sitter stilla
• Låter Kristus se på mig
• Möter hans blick
• Och låter mig älskas.

Ett lämpligt tema för dagen tyckte jag.

Att sitta stilla och vara tyst har jag inga problem med men hur tystar man alla tankar i hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Jag ville vara som ett tomt oskrivet blad där det fanns gott om plats för nya intryck.

Jag tog med mig en kudde och gick in och lade mig i en av kyrkbänkarna så att jag hade blicken mot en tavla som föreställde Jesus. Tänkte att nu uppfyllde jag nog de fyra punkterna på lappen.

Jag tittade på tavlan men Jesus tittade inte på mig. Han satt i profil med ansiktet vänt mot himlen i en bedjande position. Han tycktes inte ha tid med mig. Ju mer jag tittade på tavlan desto suddigare blev den och efter ett tag blev den helt svart. Det var bara en svart rektangel på väggen.  Var gång jag tittade upp på tavlan hände samma sak. Den tonade bort och blev helt svart. Mycket märkligt!

Jag kunde bara tolka detta på ett sätt. Det var inte där jag skulle söka honom.

Då flyttade jag mig till en stol framför korset på väggen bakom altaret. Jag satt där en god stund. Jag bad inte. Jag bara satt och var öppen för intryck. Då fick jag en ingivelse att skriva ner några rader om vad jag ville med mitt kristna liv. En viljeinriktning som jag kunde lägga fram till Jesus.

När jag väl fattat pennan fick jag snabbt ihop fem punkter. Det var dock en rad som förbryllade mig.

• Jag vill känna din puls i min kropp när livet känns tungt

Detta var en tanke jag aldrig någonsin tänkt tidigare eller ens läst någonstans. Men nu bara fanns den där på papperet och jag tänkte att så kan man väl inte uttrycka sig. Jag var på väg att sudda ut det igen men lät det trots allt bli kvar. Jag lade papperet åt sidan och gick för att äta lunch i tystnad tillsammans med de andra.

Efter lunchen tänkte jag inte mer på mina nertecknade rader utan funderade på hur jag skulle tillbringa resten av dagen.  

Det finns ett litet enskilt bönerum i anslutning till kyrksalen. Där finns några stolar, ett litet provisoriskt altare på vilken det står en liten vit staty av Jesus och ett knäfall framför altaret. Jag har gått igenom detta rum många gånger men aldrig använt det för bön. Jag har aldrig känt mig bekväm med att gå in där för böneändamål.

Eftersom jag inte hade något annat att göra tänkte jag att det inte kunde vara fel att gå in och sätta sig där en stund. Sagt och gjort. Strax satt jag där i tystnaden och tittade på Jesus statyn. Efter en liten stund fann jag mig själv vid knäfallet, i spontan bön och med Jesus blick på mig. Jag kommer inte ihåg ett enda ord av innehållet i bönen men den handlade om saker som kunde vara tunga i livet.

Mitt under bönen började min puls slå så kraftigt att den kändes i hela vänstra sidan av kroppen. Från hjärttrakten upp mot huvudet och ner i vänstra benet. Inga snabba stressade slag som vid en ansträngning utan lugna fina väldigt kraftfulla, tydliga pulsslag. Jag blev förbryllad. Jag hade aldrig känt något sådant tidigare. Blev nästan lite irriterad för det störde min bön så jag avslutade den ganska snabbt. Då blev pulsen normal igen.

Jag flyttade mig tillbaka till stolen för att begrunda detta. Då trillade polletten ner! Då först slog det mig vad jag hade skrivit på förmiddagen. Om att jag vill känna din puls i min kropp när livet känns tungt.

Nu förstod jag varför den textraden kom med på min lista.

Nu fick jag för första gången i mitt liv ett klockrent, fysiskt bönesvar direkt under bönen. Man kan inget annat än känna sig välsignad.

Dessutom har jag efter en lång ökenvandring hittat min lilla böne-oas.

• Jag satt stilla
• Jag lät Kristus se på mig
• Jag mötte hans blick
• Jag lät mig älskas!

2017-04-09

Budbärarna

Det var 2017-04-02. Missionskyrkan i Vinslöv var fylld till sista extrastol. Österlen Gospel har framfört några härliga sånger. När hon kliver upp på scenen blir det knäpptyst. Hon, det är Emma Pettersson. Hon som mirakulöst överlevde ett av det råaste mordförsök som förekommit i Sverige.

Hon som nu har beskrivit allt detta i boken ”Glöm inte att andas”. Hon som uppträtt i TV, senast i ”Fråga doktorn”.

Alla väntar med spänning på vad hon skall säga och inte minst hur hon skall säga det. Med en lugn varm stämma börjar hon berätta. Utan sentimentalitet och utan att väja för de fasansfulla minnena. Det är en aura av trygghet omkring henne. Inget kan rubba henne längre.

Hon berättar om hur hennes pojkvän våldtagit henne efter hon gjort slut med honom. Hur han senare kidnappade henne vid körskolan i Kristianstad när hon var på väg att göra uppkörningsprov den 6 november 2009. Hur han kör ut henne på ett fält strax utanför staden där han sparkar in skallen på henne, förvandlar hennes ansikte till en blodig massa, knivskär henne bl.a. i underlivet och slutligen stryper henne.

Hon berättar att hon upplever att hon är på väg över till andra sidan men får en Gudsupplevelse som får henne att kämpa sig tillbaka. Hon kämpar under lång tid på intensiven på att överhuvudtaget överleva. Alla funktioner är utslagna på grund av den svåra hjärnskadan. Hon lever länge i ett gränsland mellan liv och död utan att fatta någonting och läkarna har inga förhoppningar om att hon skall bli något annat än ett vårdpaket i resten av sitt liv. Men i denna unga kvinna finns en styrka som kan försätta berg. Bit för bit återerövrar hon livet genom att mödosamt lära sig allt på nytt igen. En process som har tagit många år och som pågår. Hennes nya mål är att kunna ta det körkort som hon skulle haft om hon inte blivit attackerad. Men då måste hon först få tillbaka synen på det skadade ögat.

Hon berättar att det hat hon den första tiden kände mot den som hade misshandlat henne så svårt nu hade bytts ut mot en insikt att hat bara förtär en själv inifrån och då har ju den andre vunnit. Hon lämnar allt detta bakom sig och fokuserar bara på sitt eget liv som hon trivs bra med. Hon känner att hon med sin bok och med sina föredrag vill hjälpa andra i liknande situationer. Ge aldrig upp och lev i kärlek istället för i hat. Inse att ljuset alltid besegrar mörkret.

Var får hon denna styrka från att först fysiskt ta sig igenom en nästan hopplös situation och sedan psykiskt uppnå en stabilitet som få andra kommer i närheten av. Utan att ta på sig offerkoftan och bara se fram emot ett allt bättre liv.

Pusselbitarna faller på plats då hon berättar att hon har en Gudstro som hjälper henne och bär henne.

Då slår det mig att det här har jag sett tidigare. Hon är inte ensam om sitt mirakel.

Jag har läst boken ”En flygtur till evigheten” som handlar om 19-årige Dale Black i Kalifornien som under pilotutbildning kraschade rakt in i ett 20 meter högt marmormonument i 220 km/tim. Planet pulvriserades, hans båda medpiloter omkom, han blev själv lemlästad till oigenkännlighet men överlevde mirakulöst. När han låg på intensiven och svävade mellan liv och död hade han en stark Gudsförnimmelse där han fick en glimt av himmelriket. Läkarna hade inget hopp om att han skulle bli fullt återställd och ännu mindre att kunna flyga men det efter ena medicinska miraklet efter det andra och ett otal operationer kom han på fötter igen. Det tog 8 år att få honom återställd så pass att han kunde ta sitt flygcertifikat. Därefter fortsatte han som yrkespilot och flög bl.a. som missionspilot till mer än 50 länder.

Jag har läst om den kände neurokirurgen Eben Alexander i Virginia USA som i sin bok ”Vägvisaren till himlen” berättar om hur han låg för döden i en normalt obotlig akut hjärnsjukdom. Då fick han en glimt av himmelriket. Som läkare och vetenskapsman var han mycket skeptisk till s.k. nära döden upplevelser men nu kom han själv till insikt om att det finns en större värld bortom den som vi ser omkring oss. Läkarna trodde inte han skulle överleva och om han mot all vetenskaplig erfarenhet skulle göra det skulle han bli liggande som en grönsak. Hans hjärna var ju förstörd. Men mirakulöst nog överlevde han och inte bara det. Han blev helt återställd och jobbar nu som neurokirurg igen. Medicinska experter häpnar. 

Jag har läst om Don Piper från Houston Texas som i sin bok ”90 minuter i himlen” beskriver hur han krockade med en lastbil vars däck gick rakt över hans lilla Ford Escort och krossade den tillsammans med honom. Han blev direkt dödförklarad av läkare som kom till platsen.  Han var helt söndertrasad och hade ingen puls. Då kom en pastor till olycksplatsen och fick en ingivelse att han skulle be för trafikoffret. Han kröp in i vraket, lade sin hand på den svårt sargade Don och bad innerligt för honom. Han började sjunga en psalm och plötsligt började Don sjunga med.  Chockade läkare kunde konstatera att pulsen kommit tillbaka. Det var 90 minuter sedan de hade dödförklarat honom. Under tiden han var dödförklarad fick Don en upplevelse av himmelriket där han uppfattade att han fick träffa närstående som hade dött tidigare i hans liv.

Det blev en tuff resa tillbaka till livet för Don. Han låg med benet fixerat i en specialställning i ett år. Han genomgick 34 operationer för att komma på benen igen. Han berättar att han inte längre är densamme. Glimten av himlen och den långa smärtsamma kampen för att komma tillbaka har förändrat hans liv.

Det går att räkna upp många fler liknande fall men jag tror det räcker med dessa för att se ett mönster som återkommer gång på gång. En människa blir så svårt skadad att den i princip dör men på ett mirakulöst sätt kommer tillbaka efter en förnimmelse av himmelriket och efter en lång konvalescens får ett fullgott liv som ingen trodde var möjligt. 

Gemensamt för dem alla är att de inser att Gud finns, att himmelriket finns, att livet är alldeles för värdefullt för att förstöras av hat och kiv och att det viktigaste i livet är kärleken till medmänniskan. Allt annat kommer i andra hand.

Gemensamt är också att de tycks ha ett uppdrag att berätta för oss andra. Att lämna ett budskap från Gud till oss.

Därför kallar jag dessa  för budbärarna. 

2018-02-21

Vad har tron gett mig?

Det är nu 15 år sedan jag gick en Alpha-kurs och tog steget från att vara en icke aktiv kristen till att bejaka tron. Det känns nu dags att redovisa vad det steget inneburit för mig i praktiken. Jag satte mig ner och listade ett antal områden som jag spontant kände hade haft en inverkan på mitt liv. Det var en ju ny värld som öppnade sig för mig.

Det första ordet som dök upp var storfamilj. När jag steg in i kyrkan kände jag ingen där. Nu känner jag mig som medlem i en familj. En stor varm familj. Det hade jag inte väntat mig.

Nästa ord på listan blev bönespråk. Jag var helt främmande för att be böner. Visserligen hade man rabblat Fader vår i skolan men det var bara ord utan innehåll eller syfte. Det blev ett tafatt trevande i början eftersom jag inte riktigt förstod meningen med bönen. Nu ser jag det som det kristnes främsta verktyg att utöva sin tro. Det är ju din kommunikation med Gud. Jag har upplevt många bönesvar och jag har fått stor respekt för bönens kraft. För mig är förbönen det allra viktigaste. Ingen dag utan förbön!

 Ordet bibelkunskap dök upp. Det jag kunde om bibeln var vad man fick lära sig i skolan och vid konfirmationsundervisningen och det fanns inte mycket som hade fastnat av det. Nu läser jag ett kort avsnitt ur bibeln varje dag och blir mer och mer förundrad över att den hela tiden ger ny näring åt tron. Man lär sig ständigt nytt och inser att man aldrig blir färdig med den boken.

Förtröstan är ett annat ord jag vill framhålla. För mig innebär det en insikt om att det finns en kraft som vill mig väl. Som hjälper mig på vägen även om den blir gropig emellanåt. Det är bara att be om den. Man behöver inte bära allt på sina egna axlar.  Skulle också kunna uttryckas som trygghet. Denna förtröstan hänger också ihop med insikten av att det finns ett liv efter detta. Ett liv del 2. Att åldras är inget att vara rädd för. Man blir bara mer nyfiken på vad som komma skall.

Jag fick inspiration att börja skriva om mina tankar kring min nyfunna tro. En inspiration som har skapat en hemsida på internet som ständigt besöks av läsare.

Efter några år blev jag engagerad i Joysing, en sångkör. Jag har inte sjungit tidigare men bättre sent än aldrig. Enligt vetenskapen är körsång rena friskvården så det är bara att tacka och ta emot och hoppas på att rösten håller länge än.

Jag började läsa berättelser om olika former av Gudsingripanden.Helande, skyddsänglar, nödhjälp etc. och upptäckte till min förvåning att jag själv upplevt detta utan att förstå var det kom ifrån när det hände. Jag vet nu att detta är på riktigt och att det sker dagligen och stundligen över hela världen.

Jag genomförde en pilgrimsresa till Israel och Jerusalem. En oförglömlig resa som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte kommit till tro. Att vandra i Jesu fotspår i Galileen och Jerusalem ger ytterligare en dimension till tron och ger en bakgrund till bibelläsningen.

Jag känner också att jag fått en bättre empatisk förmåga. Fokusen har gradvis flyttats från ens egen person till människor omkring en. ”Du skall älska din nästa så som dig själv”.

Allt det här har jag fått ”gratis” i och med att jag sa ja till tron. Allt kom inte på en gång utan det har varit en lång mognadsprocess som fortfarande pågår och förmodligen varar livet ut.

Jag hade ett bra liv innan jag kom till tro och jag har inte känt att jag har behövt avstå något från det. Allt det jag räknat upp ovan är egentligen ren bonus på min livsresa.

Jag är glad och tacksam för att jag leddes in i Missionskyrkan och beslutet att ta steget över tröskeln var nog ett av mitt livs bästa beslut! 

2020-06-05

Bönesvar

 Tänk så många böner det sänds mot himlen och tänk så lite som kommer tillbaka. Så kan man tänka många gånger i frustration över att det inte blir som man vill. Då är det lätt att tröttna och sluta be men det är ju ingen lösning. Då är det bättre att fundera på hur ett bönesvar kan se ut.

Ett uteblivet svar är också ett svar. Det vill säga nej eller inte just nu eller det ingår inte i Guds plan för dig. Därför är det bra att i din bön sätta en tidsgräns för när du vill ha ett svar. Blir det inget svar då kan man tolka det som nej. Uteblivet svar kan också bero på att bönen inte är tillräckligt konkret. Våga vara specifik i din bön så är det lättare att uppfatta om du fått ett bönesvar.

Ett bra exempel på detta inträffade för en månad sedan då en mig närstående person, som bor i USA, bad om vägledning om hon skulle tacka ja till ett mycket speciellt jobberbjudande. Hon föreslog i bönen att om det kom en vithövdad örn och satte sig utanför hennes fönster så skulle hon se det som ett ja, att hon skulle acceptera erbjudandet. Strax därpå kom inte bara en utan två örnar och satte sig i ett träd utanför hennes fönster. De satt kvar 15 minuter och hon kunde fotografera dem.

En konkret bön, kort och koncis, och ett klockrent svar. Inte bara ja utan ja, ja! Hon tog jobbet.